Jag fck precis ett meddelande på msn. En gammal "bekant" skrev. Det var länge sedan sist han skrev. För flera år sedan så var det en "bekant" man hejade åt på stan, ev stannade och bytte några random ord med. Han har alltid varit lite flirtig mot mig.

Han frågade nu hur livet har vänt sig, jobb och sådana artighetsfrågor, samt lite om Fredriks jobb. Jag berättade att Fredrik nu har varit i Sthlm någon vecka och jobbat och kommer hem på Måndag. Då skrev han något i stil med att han hade hoppats på att jag hade hört av mig till honom under denna tiden som Fredrik varit borta, så han har kunnat.. ja.. "ta hand" om mig.

Va?

Jag blir så ställd. Eller.. Så tömd på känslor på något sätt. Här har vi en kille som spelar i ett väldigt bra fotbollslag i Skellefteå, har ett bra chefsjobb, tjej och små barn. Och här är jag, en förlovad tjej som även efter 2 år i förhållandet är lika nykär som jag var redan från dag 1. Och detta är Inte första gången jag blivit erbjuden detta av honom. Jag har vid ett flertal sett han tillsammans med sin tjej och barn och de ser så lyckliga ut. Hur kan en människa ha det samvetet att fortsätta sitt förhållande som om ingenting har hänt. Hur kan han ligga där om nätterna och hålla om henne och veta att detta är förmodligen inte den enda tjejen som han hållt om under förhållandet.

Jag skulle ALDRIG, oavsett hur invalid Fredrik skulle ha varit, kunna bedra honom med någon annan.
ALDRIG!