Jag har funderat över vilket ögonblick man ska klåttra ner något om. Hmm...

Ögonblicket då jag fick träffa Kevin för absolut första gången.

Det hela började med att jag hade praktik på en resebyrå. Det var en väldigt lugn dag så jag surfade runt på Blocket. Såg en annons om en galet söt hundvalp. Jag ringde till den som hade lagt ut annonsen bara för att. Och det var kanske det bästa misstaget jag hade kunnat göra. Därefter tänkte jag att jag kan ju åka till Umeå och titta på hunden "bara för att..". När jag klev in i deras hus blev jag attackerad av en hel svärm med små hundvalpar som hoppade, nafsade och slickade. Förutom en. En som var helt olik sina syskon. Annan färgtäckning, större i storlek jämfört med de andra. Han bara stod vid trappan och tittade lite generat mot mig. Inga klängningar. Han såg så ensam ut. Jag smalt en smula. Åh. Hur sööt..!? Alla andra valpar var tingade utom han, pga han dög inte som utställningshund. Men skit i det, jag vill haaa han!

Så några veckor senare fick jag hämta hem honom. Max, som han då hette. Kevin, som han nu heter. Den finaste hunden med en helt otrolig personlighet. Han är min finaste bebis!