Puuh. Det tär på mig att gå och invänta. Eller jag inväntar inte ens längre, det känns som att om jag har tur, kanske han kommer upp innan vi är pensionärer. Att inte veta om det är nästa vecka eller en månad bort. Jag tappar suget, börja bli väldigt otålig, saknar, och är allmänt grinig. Men jag vet inte vem jag ska rikta min grinighet mot. Kan han inte bara knacka på dörren just nu och komma in med resväskan och alla tillhörigheter. Det är så låångsamt att vara här ensammen. KOM NU.

Nu ska jag iaf bege mig in mot stan för att WR:a med Tessan och sedan se Idol.

Ge-mig-tålamodet-nu !


Här läxar Fredde upp Emma.