Ja, det bor en liten satkärring i mig men hon har all rätt att befinna sig där nu.

Nu ska jag klaga lite till.

Jag vill hem. Jag vill hem som aldrig förr. Jag saknar mamma, pappa, syrran, brorsan, KEVIN, Skellefteå, Norsjö, köra bil, lugnet, norrländska, foppatofflor (ja men faktiskt), skogen, myggorna, idioterna, hembränt, VÄNNERNA och allt därtill. Jag räknar sekunder tills det att det står Wikström/Sandell på en dörr på Mannhemsgatan 19A. Jag trånar efter vår nya bil som står så snällt och väntar på en gård i Ursviken. Jag längtar efter att få bli väckt av Gunilla på vikariesamordningen var och varannan dag kl 06.30 för att börja jobba kl 07.00. Jag längtar efter att Anita säger Men så romaantiskt till en äcklig makrillburk på jobbet. Jag längtar efter att äta ett stort skrov på X:et. Jag längtar efter Calles och Station 8.

Jag längtar hem helt enkelt. Det är inte så lätt som man tror att anpassa sig efter en miljö i innerstan som innehåller stress, för mycket människor och en vassare mentalitet när man är uppväxt i absoluta motsvarigheten. Jag saknar enkelheten i norr. Gästvänligheten och odmjukheten.

Norrland i mitt hjärta, can I say anything more ?