MUAHHHAH
Ibland älskar jag min fantasi och mina bus.
Igår skulle pappa köra till stan en snabbis för att köpa en födelsedagspresent till mamma.
Jag tänkte att ja skulle följa med för att jag var tvungen att hämta lite kläder i lägenheten.
När vi kom fram parkerade pappa uppe på Vintergatan (där Linda och Cattis, tydligen, parkerar dagligen med)
Jag satt kvar i bilen medans han gjorde affärerna eftersom jag inte är kry så ja orkar inte strosa runt.
Jag väntade o väntade och kände mig allmänt uttråkad, så fick jag syn på Linda och Cattis bil längre ner på parkeringen. Jag får en idé att förvirra dem, främst Linda ;) Så jag skrev en lapp som jag stoppade i ett skivfodral, och satt fast på vindrutetorkaren. Nu, dagen efter, står det följande i deras blogg:
"Bara vi inte har fått nån parkeringsböter nudå..."
Ser nånting ovanligt sitta på fönsterrutan.
"FAN en parkeringsböter!" tänker jag då.
Men, det visar sig vara ett skivfodral. I skivfodralet finns ett brev. Jag börjar läsa;
"Jag kände igen er bil här på parkeringen..." FAN nu ska lapplisan ge mig en varning!!!
vid det här laget dunkar hjärtat mycket hårt och jag ser framför mig hur jag i framtiden kommer måsta
parkera 100 mil från TBn och gå, gå, gå varje morgon men jag fortsätter för säkerhets skull att läsa;
"Har sett er passera mig flera ggr (varav varför jag kände igen bilen) och jag måste säga att era
vackra ansikten har satt sig fast i mitt huvud.
Jag önskar jag skulle kunna få chansen att bjuda er på ett glas någon kväll.
Hoppas jag får träffa er en dag. Kanske bjuda er på en weekend till min hemstad Paris.
Om jag ser er ute på krogen någon gång (om ni brukar gå ut?) så ska jag försöka att
ta mig modet att presentera mig för er.
Med Vänliga Hälsningar / Janique"
Vid det här laget vet jag inte om jag ska börja skratta eller gråta.
Tydligen ser jag iallafall ganska besvärad ut för en tant i bilen brevid sitter och stirrar på mig med ögon stora som tefat. Jag försöker samla mig och hoppar snabbt in i bilen (så snabbt som det nu går med tanke på att jag måste låsa upp på passagerar sidan och sedan springa runt och hoppa in på min sida).
Medan jag sitter där och funderar på det mystiska brevet så blir jag plötsligt rädd.
Det måste ju vara ett psyco!!! Vem skriver nåt såntdär?? Ett äckel?!
Fast... en weekend till Paris lät ju inte helt fel, om det nu skulle ha varit en normal människa som skrivit.
I samma ögonblick får jag för mig att personen som skrivit brevet finns på parkeringen och sitter och iaktar mig där i bilen, kanske till och med är på väg fram och presentera sig! Jag får panik och ringer C.
Hon frågar om hon ska köpa diverse grejer på ica innan hon kommer och jag inser att jag kommer få sitta själv i bilen en evighet, livrädd. Så jag hasplar ur mig att hon måste köpa tamponger åt mig.
5 sekunder senare står hon utanför dörren (utan att ha handlat)
Hon läser brevet hon med och vi inser båda att det måste vara en galning vi har att göra med.
...tills hon ber mig läsa igenom det en gång till... och avslöjar den hemska sanningen.
Jag skulle lika gärna ha kunnat vara med i dolda kameran...
CARKAN, tack för blåsningen :) det gjorde du jääävligt bra!
Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att det var du som låg bakom det där.
(varför skulle jag??) inte din handstil, inte ditt språk, och du var ju i Norsjö?? Haha...
Men ja.. gissa om jag drog en lättnadens suck när det bara var du!!
En jävla pärs hade jag där på parkeringen iallafall (ps. Carkan du är min idol)"!
Ohyes, är det någon i denna värld som är no#1 på bus så är det moi! ;)
Igår skulle pappa köra till stan en snabbis för att köpa en födelsedagspresent till mamma.
Jag tänkte att ja skulle följa med för att jag var tvungen att hämta lite kläder i lägenheten.
När vi kom fram parkerade pappa uppe på Vintergatan (där Linda och Cattis, tydligen, parkerar dagligen med)
Jag satt kvar i bilen medans han gjorde affärerna eftersom jag inte är kry så ja orkar inte strosa runt.
Jag väntade o väntade och kände mig allmänt uttråkad, så fick jag syn på Linda och Cattis bil längre ner på parkeringen. Jag får en idé att förvirra dem, främst Linda ;) Så jag skrev en lapp som jag stoppade i ett skivfodral, och satt fast på vindrutetorkaren. Nu, dagen efter, står det följande i deras blogg:
Janique?
Eftersom C var sen efter jobbet så beslutade jag mig för att gå till bilen och sätta mig och vänta."Bara vi inte har fått nån parkeringsböter nudå..."
Ser nånting ovanligt sitta på fönsterrutan.
"FAN en parkeringsböter!" tänker jag då.
Men, det visar sig vara ett skivfodral. I skivfodralet finns ett brev. Jag börjar läsa;
"Jag kände igen er bil här på parkeringen..." FAN nu ska lapplisan ge mig en varning!!!
vid det här laget dunkar hjärtat mycket hårt och jag ser framför mig hur jag i framtiden kommer måsta
parkera 100 mil från TBn och gå, gå, gå varje morgon men jag fortsätter för säkerhets skull att läsa;
"Har sett er passera mig flera ggr (varav varför jag kände igen bilen) och jag måste säga att era
vackra ansikten har satt sig fast i mitt huvud.
Jag önskar jag skulle kunna få chansen att bjuda er på ett glas någon kväll.
Hoppas jag får träffa er en dag. Kanske bjuda er på en weekend till min hemstad Paris.
Om jag ser er ute på krogen någon gång (om ni brukar gå ut?) så ska jag försöka att
ta mig modet att presentera mig för er.
Med Vänliga Hälsningar / Janique"
Vid det här laget vet jag inte om jag ska börja skratta eller gråta.
Tydligen ser jag iallafall ganska besvärad ut för en tant i bilen brevid sitter och stirrar på mig med ögon stora som tefat. Jag försöker samla mig och hoppar snabbt in i bilen (så snabbt som det nu går med tanke på att jag måste låsa upp på passagerar sidan och sedan springa runt och hoppa in på min sida).
Medan jag sitter där och funderar på det mystiska brevet så blir jag plötsligt rädd.
Det måste ju vara ett psyco!!! Vem skriver nåt såntdär?? Ett äckel?!
Fast... en weekend till Paris lät ju inte helt fel, om det nu skulle ha varit en normal människa som skrivit.
I samma ögonblick får jag för mig att personen som skrivit brevet finns på parkeringen och sitter och iaktar mig där i bilen, kanske till och med är på väg fram och presentera sig! Jag får panik och ringer C.
Hon frågar om hon ska köpa diverse grejer på ica innan hon kommer och jag inser att jag kommer få sitta själv i bilen en evighet, livrädd. Så jag hasplar ur mig att hon måste köpa tamponger åt mig.
5 sekunder senare står hon utanför dörren (utan att ha handlat)
Hon läser brevet hon med och vi inser båda att det måste vara en galning vi har att göra med.
...tills hon ber mig läsa igenom det en gång till... och avslöjar den hemska sanningen.
Jag skulle lika gärna ha kunnat vara med i dolda kameran...
CARKAN, tack för blåsningen :) det gjorde du jääävligt bra!
Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att det var du som låg bakom det där.
(varför skulle jag??) inte din handstil, inte ditt språk, och du var ju i Norsjö?? Haha...
Men ja.. gissa om jag drog en lättnadens suck när det bara var du!!
En jävla pärs hade jag där på parkeringen iallafall (ps. Carkan du är min idol)"!
Ohyes, är det någon i denna värld som är no#1 på bus så är det moi! ;)
Kommentarer
Trackback