I lördags pratade jag och två till om problem.
Jag blev frågad om hur det går för Mig.

När jag körde hem igår tänkte jag på vilken förändring jag genomgått den senaste tiden.

Om jag blickar tillbaka 1-2 år.....

Varje helg var en fest. Massa dricka, minnesluckor och när man vaknar upp på söndagen längar man till helgen därpå och börjar redan då planera fest. Vid ett tillfälle blev jag hämta av ambulans och förd till akuten för fylla.
Jag blev `skrämd` i ca en helg och höll mig vit, sen fortsatte samma procedur.
Mamma sa åtaliga gånger att " Carolina, du kommer att bli deprimerad om du dricker sådär mkt.."
Som vanligt sa jag  bara att hon skulle sluta tjata och att de va struntprat. Jag förnekade allt.

Ännu en fest blev lite för blöt och jag blev hämtad av ambulans.
Denna gång blev jag förd till intensiven och morgonen därpå vanade jag upp med baksmälle, minnesluckor, EKG, dropp och andra maskiner. Skammen blev minst sagt stor och innan jag fick lämna sjukhuset fick jag besök av personal från alkoholavdelningen, psykiatrin och sociala. De ville prata om ( de som de ansåg vara) mitt problem, min vana osv.


Festerna fortsatte och jag kände mer och mer hur ångest började komma och jag blev mer och mer nedstämd.
En morgon vaknade jag och jag var alldeles handlingförlamad. Jag stirrade ner i golvet, grät hejdlöst och kände inte på något vis hur nånting skulle kunna bli bra igen. Grät i telefonen för mamma ett bra tag tills min bror kom och hämta mig.

Dagarna gick och jag kände samma känsla hela tiden. Jag var ledsen, jag grät, jag ville helst bara gömma mig någonstans. Jag var hemma från skolan i två veckor och åkte hem till Norsjö. Mamma konstaterade än en gång att allt berodde på alkoholen och att jag ska skaffa proffessionell hjälp.

Vid ett tillfälle hade jag mamma hennes väninna och min kompis en fikadejt på stan. Mitt under fikat utbrister mamma
" Carolina är deprimerad". Jag tappar hakan över att hon ens berättar det för någon men hon säger att det är bra att kunna erkänna det. Att berätta det för folk. Och det var det. De va skönt att hon släppte bomben.

Efter många om och men så bokade jag en samtalstid på psykiatrin.
Väl där så hade jag bestämt mig för att berätta om mina vanor och ALLT som tyngde mig.
Även hon konstaterade att man kan få depression av för stor alkoholkonsumtion och att det var en stor orsak i mitt fall.


Efter allt detta har jag mest arbetat med mig själv.
Jag har fått insikt i mitt liv, sett mitt beteende från ett annat perspektiv och jag förstår inte att jag var så blåögd och inte insåg vad jag höll på med. Att (så stora mängder) alkohol skulle vara en sådan stor del i mitt liv.

Att jag skaffade hund var en av orsakerna till ett försök till förändring.
Någon att ha ett ansvar om, att ta hand om, att älska och älskar mig villkorslöst.
Det är därför han betyder allt för mig.

Nu vet jag att jag kan bruka det i måttliga mängder, att alkohol verkligen KAN framkalla depressioner, att vita helger är alldeles förträffligt mysigt, att jag är bra som jag är och att jag kan vara den jag är samtidigt som jag håller huvudet högt.

Det är så skönt att äntligen ha hittat sig själv och jag kan inte tacka mina föräldrar en gång för lite för att de
fortsatt att tjata på mig om förändring.

Vem vet hur det annars kunnat sluta?


Sensmoralen av detta är att lyssna på sina föräldrar