Ibland är livet surt. Eller det känns surt. Så är det väl för alla.
Min blogg handlar om mitt liv. Jag skriver om det jag känner och delar med mig om det jag känner.
En del kvällar är allt jättebra (oftast), ibland är det mindre bra. Denna kväll har varit kanon, men det har pyrt en känsla i mig. De utlöstes ikväll. I min ensamhet. Det är då de kommer.Men så kommer det alltid att vara. Då allt känns meningslöst. Då man rabblat upp allt som är skit. Då man bara vill gå och gå och aldrig kolla tillbaka.

Jag skriver både inlägg som är roande, allvarliga och trista. Detta är väl det sistnämnde, men så är det. Jag skriver för min egen skull. Jag skriver för att jag har mkt inom mig som jag bara vill ha ut. Och jag vill inte behöva berätta vad allt beror på, för mina vänner, de som läser, ni som bör veta vad det är, ni vet redan! Och de som inte vet, ni behöver nog inte veta heller. Alla har vi våra problem. Jag bearbetar det dagligen. Jämt. Varje sekund. Allt jag gör. Det är jobbigt. Det är en osäkerhet hos mig. Men så är det. Och jag vill inte behöva bli konfronterad efteråt med frågor som " Vad är det du menade med de du skrev?". Det räcker med att ni vet hur jag känner nu. Och att ni stöttar mig. Att ni förstår mig. Bara finnas där. För det är det ni gör, alla på en gång. Ni finns där för mig och "lyssnar" på mig genom att dagligen surfa in här. Och det är det enda som behövs. Att för en minut få stå i rampljuset. Att få veta att ni bryr er om mitt liv. Det är det jag behöver.

Så tack alla trogna. Vänner, bekanta och ni som bara bryr er om mig. För omtanke kan man aldrig få nog av.
Och omtanken ni ger mig är helande. Jag behöver det. Mer än ni tror!




God Natt !