Ja...vad säger man..........

Ikväll kom ja till underfund med att jag inte får ut varken tacksamhet eller nytta av att behandla honom med vänlighet eller ens försöka göra allt i min makt för att göra hans liv bättre.

Jag har försökt i fyra år att stötta och finnas till, har skämt borT honom med det ena och det andra och han har gång på gång förnedrat mig som människa och trampat på mig genom att låta mig vänta timtal på honom, fått ändrade planer när man suttit på bussen til honom för att umgås och när man står utanför hans port passar det plötsligt inte längre, och bara blivit behandlad som en osynlig vän.

Jag har försökt förneka för mig själv hur fallet har varit. " Nää men han är undrbarast... han är mitt liv"..
vem försöker jag lura?  Det är bara jag själv som gått på det där struntpratet.

Men nu har jag nått botten. Efter många fällda tårar ryckte jag mig i kragen och bestämde mig för att inte tolerera detta längre. I´ve had enough. Jag måste prioritera min självrespekt före mitt försök till välmående för någon som säkert ändå inte bryr sig ett piss.

Alla mina nära vänner vet hur otroligt mkt han betytt för mig. Och jag tror även de flesta förstått att jag varit naiv och blind...
Jag har mig själv att skylla!

Hoppas han lämnar Sverige snarast och att jag kan komma över honom.

Först ska jag hämta tilbaka allt jag gett honom, han förtjänade det aldrig och de känns inte mer än rätt att ta tillbaka allt han fått.
Φ

Han var min ryggrad.
Han betydde allt för mig.
Han gjorde mig hel.
Han var som en ständig tröst för mig.


...... Men jag har bara varit naiv och dum. Väldigt dum.

Självrespekt och självinsikt. Ge mig. Behöver....

"Hota mig sådär... DU är ju för fan ett psykfall..."
mm, I might be, men jag älskar dig med!


Tack T, du är underbarast. You lift me up.....♥


.... Åh, fan vad tungt ! :/